Naturens kall: Trädet som förändrade tid och rum (🇸🇪)
För nästan nio år sedan, en tidig eftermiddag, stod jag vid en vägkant i Peking. Våren var i sina tidiga stadier, träden och marken visade subtila tecken på att en ny varmare säsong närmade sig. Medan jag stod där fångades min uppmärksamhet av ett synbart ordinärt träd längs gatan.
Objektivt sett fanns det inget extraordinärt med trädet; det var ett av många träd som prydligt planterats i en rak linje längs vägen. Men subjektivt sett var min upplevelse långt ifrån vanlig. Det verkade som om detta träd kallade på mig, inte med en röst utan snarare som om en gravitationskraft drog mig mot det. Jag kände en närhet till trädet, som om hela mitt väsen och kropp smälte samman med trädet. Tiden förlorade sin vanliga mening under denna stund – jag kanske hade stått där i 20 minuter eller bara 2; jag vet inte helt säkert. I det ögonblicket försvann min uppfattning om tid och rum.
Så småningom riktade jag min uppmärksamhet mot andra omgivningar, och plötsligt verkade och kändes allt märkbart levande. Solens reflexion på den kullerstensbelagda vägen, ljudet av fåglar och bilar på avstånd, vinden som smekte mitt ansikte – allt blev mer levande och vackert.
Under flera dagar behöll jag detta förändrade medvetandetillstånd. Men efter två veckor märkte jag att det gradvis försvann. Mitt sinne som hade varit ovanligt tyst blev gradvis fyllt av tankar igen, och världen runt mig verkade inte längre lika magisk. Sakta återgick jag till mitt vanliga jag. Ändå inte helt. Minnet av denna unika upplevelse dröjde kvar och skapade en tydlig uppdelning mellan personen jag var innan och efter det ögonblicket.
När jag nu skriver ner denna upplevelsen för första gången så reflekterar jag över konstverken jag formade under den perioden och noterar ett par märkbara förändringar. Det var under den tiden jag började integrera rymd (rumslighet) i mina figurer – en omvänd process än mitt tidigare skulpterande. Istället för att lägga till och bygga något från ingenting, började jag ta bort. Inom det utrymme som en gång upptagits av en kropp karvade jag invecklade hålrum i mina figurer, något jag fortfarande värderar högt. Ofta försöker jag pressa materialets gränser, för att se hur mycket jag kan avlägsna samtidigt som jag bevarar den fysiska formen. Det utvecklas till en delikat dans mellan skapelse och förstörelse, där två motstående krafter smälter samman inom en enda mänsklig kropp.
Här nedan har jag valt ut några konstverk skapade under den tidpunkten av min upplevelse. När jag tittade tillbaka på konsten jag skapade runt den tiden, framstår särskilt träskulpturen med kvistar som mest slående för mig – nästan en bokstavlig representation av min upplevelse. Vad som är ännu mer speciellt med den skulpturen är att jag skapade den nästan exakt ett år innan upplevelsen inträffade.
